Tankefelens ”ghostbuster”

september 17, 2015

  Ibland kommer mina idéer till bloggar från vitt spridda håll och när jag sitter på ett tåg, en buss/bil eller tar en promenad rasslar det ner i en större helhet. 

En affärsbekant yttrade ganska nyligen att hon skulle utmana negativiteten runt omkring företagandet och se till att hennes mål uppnås. Jag vet egentligen inte vilket mål, där är vi alla olika. 

Vi är även olika i om vad vi historiskt sett ”tvivlat” eller uppmärksammat i andra människors negativitet (om mig, min prestation, val, värderingar och annat). Ibland kommer de där negativa attityderna från andra att börja bygga bo hos oss och befästa tankefel internt i vår ”inre kritiker”. (En elak figur i övrigt). 

Ibland uppstår de negativa uppfattningarna om oss själva när vi inte förstår vår omvärld utan behöver hitta (på) en förklaring för att göra världen begriplig och möjlig att leva i. Det är anledningen att öppenhet – om hur saker förhåller sig – är att föredra före att ”mörka” för andra hur vi reagerar och tänker om det som händer. Det är nog bättre att vara transparent med det man vet. 
Nästa insikt kom när jag skulle förklara hur man även kan se på psykisk ohälsa utan att stigmatisera människor som svaga, sjuka och därmed inte kunna nå samhällets krav på prestation. Psykosyntesen har en grundinställning till människan jag tycker är sympatisk – nämligen att alla reaktioner vår personlighet och människor har (väljer?) är för att anpassa sig till omvärlden på det bästa sättet tillgängligt just då.  Det innebär att utmattning, ångest, depression och annan psykisk ohälsa ibland är en högst adekvat reaktion på yttre belastning. 

Konsekvensen är givetvis inte önskad med sjukskrivning och det lidande det innebär, men om vi inte reagerar – då skulle vi vara robotar och inte människor. 

Kopplat till vår hjärna, arbetar plasticiteten i hjärnan för att ”normalisera” belastning för att stå ut lite till och kunna identifiera ytterligare framtida hot och belastningar. Men vår kropp går inte in i den fällan hur länge som helst, med skyhöga stresshormoner, som aldrig får gå ner i viloperioder. Adrenalin pumpar på och kortisol dödar minnesbildande celler i hippocampus. Till slut lägger kroppen ner. Heder åt vår kloka kropp. 

Så, jag kopplar ihop detta med att tankefel och stress kan vara det bästa sätt vi kan försvara liv och lem på en period – för att andra möjligheter inte finns. Men det är tillfälligt och vi kan utmana de tankefel vi haft tidigare och bevarat när vi trott på omgivningens negativitet. Vi kanske har trott att det är ”normalt” att inte sätta gränser för sin egen tid och börda – men vi kan börja göra något annat. 

Att välja att ta hand om oss själva är en bra början för att kunna bidra till andra och världen. 

Det går aldrig… 

Varför skulle det inte gå? 

One Response to “Tankefelens ”ghostbuster””

Leave a Reply to Ann-Britt

  • (will not be published)