Etikett: Resiliens

  • Prestation: Är du oduglig för att du behöver återhämtning och vila?

    Prestation: Är du oduglig för att du behöver återhämtning och vila?

    Prestation

    Att prestera på jobbet är en självklarhet för många av de klienter jag möter. En del har mycket, eller till och med väldigt mycket att göra – men upplever inte stress. De flesta jobbar heltid och ofta mer än det. Att arbeta hårt och mycket kan fungera under en tid – tills det kommer en till belastning som gör att bägaren rinner över. Utlösande faktorer kan vara en mellanmänsklig konflikt på jobbet, att nästan hamna i en bilolycka, att någon nära anhörig blir svårt sjuk eller ett barn har behov av extra stöd. Då går det inte längre att jobba så hårt, sova för lite, ha för lite vänner och för lite tid för reflektion och återhämtning.

    Att vara duktig på sitt jobb och prestera är något som värdesätts högt i vår del av världen. Dessutom bör vi kunna jonglera privata belastningar och familjens utmaningar med ett lillfinger och tro att vi har en oändlig bägare av energi att ösa ur. 

    Nu är det inte så människan, människokroppen och vår hjärna fungerar optimalt under massiv, långvarig belastning. Människor behöver perioder av återhämtning emellanåt. Om vi intecknar varenda minut, varenda vecka, året runt i många år, så kommer energidepåerna så småningom ta slut. 

    Återhämtning är alltså en nyckel för att människan ska kunna fortsätta prestera över tid – hela livet. 

    Återhämtning och vila – tecken på svaghet?

    Samtidigt möter jag påtagligt ofta klienter som har en inre kritisk dialog när de ens överväger att de behöver vila, återhämta sig – eller vara hemma för att de är förkylda. Det förknippas med ”svaghet”, ”lathet”, ”oduglighet”, ”inte det rätta virket” och en hel del andra självkritiska omdömen de ger sig själva. För många med en krävande inre presterare så är det förknippat med överlevnad att fortsätta arbeta – fast vår kloka kropp skriker efter återhämtning. Vår kapacitet är begränsad – men belastningen i och runt oss är oändlig. Om vi inte lyssnar på kroppens klokhet, så kommer kroppen och hjärnan att tvinga oss ner i vila.

    GAS – General Adaptation Syndrome

    Det finns ett begrepp som heter GAS – General Adaptation Syndrome. Det närmaste begreppet på svenska är utmattning. Kroppens anpassning till omgivande belastning räcker inte längre till och kortisol – vårt långtidsstresshormon – kommer att ligga på ständigt höga nivåer och öka blodtrycket, blodfetter och blodsocker för att vi ska vara redo i den strid kroppen uppfattar att vi står inför. Sötsuget ökar. Vi hamnar i en osund ämnesomsättning eftersom vi inte gör av med det ökade blodsockret och blodfetterna genom (förväntad) fysisk aktivitet i tillräcklig omfattning. Sömnen störs, vi äter mer eller mindre, använder mer substanser för att varva ner (alkohol exempelvis), emotionell reglering blir påverkad, nedstämdhet och brist på engagemang uppstår. 

    Prestation som överlevnadsstrategi

    Att förstå sina gränser, vara vänlig mot sig själv, skapa perioder av återhämtning och vila utan dåligt samvete kan människor behöva träna på av denna anledning. Eftersom prestation har jämställts med överlevnad så uppfattas vilan som ett hot mot överlevnad. Att komma tillrätta med den inre föreställningen om vila kan ta lång tid och om det inte sker kommer det bli svårt att upprätthålla balans över tid – även efter en längre sjukskrivning i utmattning. 

    Synen på prestation – en samhällsfråga

    När samhället premierar hög prestation redan från låg- och mellanstadiet i skolorna, kan vi förledas att tro att vila och återhämtning är av ondo, när det egentligen är förutsättningen för ett hållbart liv. I själva verket är överprestation under lång tid ett hot mot hälsa och hållbarhet över tid och en orsak till de ökade sjukskrivningstalen. 

    Hur vänder vi trenden? 

    Det handlar inte enbart om individen utan om den omgivning vi lever i. Vilken syn på prestation finns på vårt jobb? Vilka beteenden premieras (faktiskt) på jobbet? Är det att alltid säga ”ja” till mer uppdrag eller premieras det när vi drar i nödbromsen och signalerar att måttet är rågat? Är det möjligt att arbeta kvar när arbetsplatsen har en osund syn på arbete och inte värdesätter hållbarhet över tid? Vilka möjligheter har organisationen att uppmärksamma osund stress? Vilka möjligheter får medarbetare med en osund syn på sig själva i relation till prestation att bli mer realistiska med vad som behövs i ett liv? 

    Det är stora frågor och flera av dessa ligger på systemnivå – i vår gemensamma kultur – men också i företagets kultur. En del handlar om hur vi organiserar oss och hur förberedda vi är på ganska förväntad belastning i våra liv. Vilka möjligheter ger vi varandra att kunna svara på de motgångar livet erbjuder? 

    Sist men inte minst. Vi presterar faktiskt bättre, klokare, och blir bättre beslutsfattare om vi vilar, återhämtar oss och ger oss det vi behöver för ett hållbart liv. 

  • Synen på chefshandledning och coaching börjas ändras?

    Synen på chefshandledning och coaching börjas ändras?

    Blogg

    Efter alla år som chefscoach och chefshandledare har jag börjat fundera över egna antaganden om den så kallade komplicerade införsäljningen av coaching och handledning. Jag undrar om inte synen på chefshandledning och coaching börjar ändras?

    När jag startade företaget för 14 år sedan, pratade jag med en tidigare säljchef om att coaching och handledning mot särskilt svåra situationer och beteenden (som är mitt specialistområde) är en mycket komplicerad införsäljning, eftersom det innebär att den som behöver tjänsten behöver erkänna att de har ett problem. Gott så. Det paradigmet har jag levt med sedan dess. 

    Efter 14 år har jag noterat att även chefer som kommit till handledning av skäl som att det ingår i ett ledarprogram, de själva valt det som en del i sin friskvård och personliga hållbarhetsstrategi, så har chefer och ledare alltid utmaningar och problem i sin vardag.

    Det är som Buddha sa (fritt ur minnet); ”Människor har alltid 51 problem. När ett problem blir löst så kommer ett annat i dess ställe”. 

    Dessa utmaningar handlar om tidsplanering, svåra samtal, alkoholberoende hos medarbetare, underprestation, överprestation, otydlig delegation eller mandat, konflikter, struktur, relationsbygge, brist på tillit till medarbetarna eller att medarbetare saknar förtroende och tillit för chefen, dåligt beteende, kränkningar och strategifrågor som kan handla om företagets överlevnad eller ej. 

    Det som förvånat mig är att chefer och ledare många gånger försöker lösa allt detta på egen hand, utan bollplank, stöd och support från någon som kan erbjuda ett ”safe space” att provtänka. Ganska ofta möter jag en farhåga att man inte är en riktig chef om man använder handledning. 

    De som bestämmer sig för att använda handledning och coaching uttrycker dock ofta att de borde fått eller skaffat sig en handledare eller coach betydligt tidigare, eftersom de skulle lärt sig mer om sig själv och sluppit en del sömnlösa nätter och grubblerier de nu haft helt i onödan. Det handlar troligen om ökad förmåga att sätta saker i perspektiv och att härbärgera ovissheten i jobbet.

    Kanske behöver människor visa mer sårbarhet och prata öppet om de utmaningar vi står i gemensamt som släkte. Det är problematiskt att vara människa ibland. Kanske kan det vara lättare att visa sårbarhet utanför den egna organisationen där det kan finnas framtida och historiska band mellan individer, som försvårar att vara helt öppen med de egna motstånden i struktur, med människor och värderingar.

    Hur tar vi om hand egna utmaningar och de problem gruppen och organisationen står inför? Hur skapar vi utrymmer för att provtänka och utveckla medvetna strategier, öka egen återhämtningsförmåga och hållbarhet? För att i längden trivas i en komplex arbetsmiljö  och driva värdeskapande, behövs förmåga att ställa sig själv åt sidan – men inte så mycket att integriteten raseras. 

    Den inre kompassen (integriteten) och riktningen byggs av ökad medvetenhet kring sina egna styrkor och begränsningar. 

    Tänk om det var en naturlig del i ledarskapet och krav på att utvecklas själv – som del i ledarens egna hållbarhet? 

    För att leda andra så behöver chefen själv kapacitet att ta hand om sig själv för att bibehålla balans, visa empati (relation), skapa goda strukturer och tänka framåt för att uppfattas som en relevant ledare. 

    I dag upplever jag en mycket större öppenhet för att göra det ”egna jobbet” i ledarskapet än för 14 år sedan. Det är som att det blivit mycket mer accepterat att ha ett externt bollplank för handledning. I handledningen går det att bolla sådant där sårbarhet, ilska, frustration och känslan av att ännu inte förstå eller kunna är OK – och att om det finns relationshinder i organisationen som skapar blindhet för en lösning så kan ögon utifrån ge fler perspektiv. 

    Jag läste någonstans att ”millenials” vill ha mer balans mellan jobb och fritid och kanske börjar den trenden sprida sig på ett gott sätt till tidigare generationer som sliter hårt för att få livet, tiden och arbetsglädjen att räcka till. Det finns en hel del att lära av varandra och ska vi skapa ett hållbart samhälle så behöver ledare och chefer vara hållbara själva. 

    Som alltid behöver vi sätta på oss syrgasmasken själva först – innan vi kan hjälpa någon annan… 

  • Självmedvetenhet och känsla av sammanhang

    Självmedvetenhet och känsla av sammanhang

    För drygt 25 år sedan, när jag pluggade medicin på läkarprogrammet, var jag intresserad av att forska på medvetandet och självmedvetenhet. Jag minns inte vem jag frågade om råd om hur det skulle kunna se ut – men minns mycket väl svaret – att det skulle jag låta bli om jag skulle förbli trovärdig och behålla mitt anseende som läkare. 

    Så här i efterhand är det spännande att se hur forskningen kring vårt medvetande, självmedvetande (metakognition) utvecklats sedan dess, och hur kunskap kring medvetandet, självmedvetenhet och självreglering (av tankar och emotioner) i allra högsta grad verkar sammanfogas i ny kunskap kring långvarigt välbefinnande, hälsa, resiliens och känsla av mening och sammanhang. 

    Jag förundras över hur intresset kring medvetande har fortsatt gäcka under åren och att jag sökt och hittat vägar för att utveckla mitt eget medvetande, fått ökad emotionell reglering och på så sätt också kunna bidra till andras medvetna utveckling. Ett exempel är när någon jag pratar med blir mycket upprörd så är det som att kunna se situationen utifrån och för vad det är – och analysera vad som är vad blir lättare.

    En väg att öka sin självmedvetenhet är att vara närvarande i stunden. Att full engageras i samtalet med den du pratar med och samtidigt sätta egna tankar och emotioner på paus – eller åtminstone reglera uttrycket av emotioner och känslor som uppstår under samtalet och förstå att det handlar om ”mig”. Det är förutsättningen för att fullt kunna lyssna på ”dig”. 

    Många års träning tillsammans med barnpatienter gav mig insikt i att när jag inte förmår att vara fullt närvarande – så kommer barnet inte heller gå med på att öppna munnen eller låta mig undersöka lätt och smidigt (som ofta behövs i vården). En insikt jag fått med tiden är att vuxna bär på samma längtan efter samma närvaro med såväl partner och vänner, som arbetskollegor och sin chef. Jag tror därför att medveten närvaro är ett djupt mänskligt behov, som ofta åsidosätts till förmån för måsten, snabba lösningar och checklistor. 

    Tänk bara hur ett vanligt medarbetarsamtal skulle upplevas om det skedde utan en lista som ska prickas av och istället med djupt lyssnande på utifrån våra behov, utmaningar och önskan att bli tagna i anspråk i arbetslivet?

    Mitt behov av självmedvetenhet och närvaro har blivit mitt arbete, fast på ett sätt jag inte räknade med från början. Ibland tänker jag att det alltid är i återblickande av livet vi kan se hur brytpunkter, val och intressen präglat dit vi kom. Därför tror jag att det är viktigt att fånga upp drivkrafter, den egna rösten och vara anpassningsbar (resilient) när vi behöver. Då blir det lättare att hitta vägen framåt när livet överraskar och händer. 

    Mer om resiliens kan du läsa om i boken Resilient ledare: träna förmågan att möta motgångar och andra påfrestningar utgiven av Liber AB 2023. 

  • Motgång som tillväxt – resiliens

    Motgång som tillväxt – resiliens

    Visst är det så att vi stöter på problem i våra liv ibland. En del verkar få ta del av mer utmaningar och belastning än andra. Orättvist kan man tycka.

    Ändå verkar vissa människor ha en enastående stålfjäder i ryggen eller en blyklump i fötterna, så de alltid – likt katterna – kommer på fötter igen. Det finns ett begrepp för det här som kallas resiliens (Resilience på engelska).

    Hur kommer det sig att vissa reser sig efter svårigheter? Vad har de för egenskaper? Vilket skydd har de?

    Det är definitivt inte bara de som haft en trygg och skyddad livsmiljö som kan resa sig upp efter svårigehter. Tvärtom är det många människor som tidigt utsatts för svårigheter och klarat sig – ändå.

    Vad utmärker de här individerna?

    Några egenskaper är att de tycks hitta mening i det som händer (av egen förmåga – inte för att någon annan tycker det). En del sätter detta i samband med en tro eller religiös övertygelse, men långt ifrån alla.

    De är ofta realistiskt optimistiska. Alltså ser optimistiskt på framtiden – men realistiskt. Den realistiska delen gör att de snabbare kan anpassa sig när förutsättningar ändras.

    Ett utmärkande drag är att de vill göra moraliskt och etiskt rätt. Även om de själva inte alltid blivit (blir) rätt behandlade.

    Många ägnar sig åt fysisk och mental träning. Att träna med pulshöjande träning ger ett skydd mot depression och psykisk ohälsa. En av effekterna är att hjärnans plastiska (omformande) förmåga ökar, även inom andra områden än bara det motoriska (rörelsesystemet). Mental träning kan även det ske på olika sätt. Meditation, fokusträning, träning av emotionell reglering kan gagna människors återhämtningsförmåga och sätts i system för högt specialiserad personal i försvaret, vård och andra som behöver förberedas på svåra situationer.

    Många av de som återhämtar sig efter svårigheter utmärker sig genom en kognitiv och emotionell flexibilitet, alltså fastnar inte i mönster om hur något måste vara för att vara bra, tillräckligt eller fel, dåligt. Det ökar möjligheten att acceptera vad som ”är” istället för att söka vad det borde vara.

    För mig som arbetar med handledning ser jag att det är just den ökande förmågan av återhämtningsförmåga (resiliens) och acceptans som hjälper mina klienter till kloka, välgrundade och etiska/ balanserade beslut i sin vardag.

    När vi inte slås ned av motgången utan istället hittar vägar framåt i växande frigörs den kraft, som annars är borta när vi blir liggande.