Etikett: Kristinabähr

  • Självinsikt och självrespekt

    Självinsikt och självrespekt

    På temat självinsikt och självrespekt uppstår ibland frågan om vad livet vill lära oss av att andra människor inte alltid gillar eller uppskattar när vi står upp för oss själva?

    Att vara omtyckt och egna värderingar

    Ett återkommande tema jag möter i handledning med mina klienter är hur balansen ska upprätthållas mellan viljan (behovet) av bli omtyckt och accepterad av andra och att kunna se sig själv i spegeln i linje med sina värderingar. Konflikten uppstår exempelvis när du  har andra värderingar kring arbete, prestation, tillit, relationer, etik och moral än andra runt omkring dig.

    Ofta ställs vi människor inför situationer där våra värderingar sätts på prov i relation till andra människors förväntningar på oss som människor. Det kan handla om hur vi uttrycker oss, vilka prioriteringar vi gör och andras tolkningar av våra handlingar. Alla kommer hamna i situationer då och då som innebär motstånd från andra; öppet eller passivt motstånd. 

    Att leda andra kommer definitivt väcka känslan av otillräcklighet ibland – i synnerhet om du är autentisk och ger uttryck för och följer dina värderingar kring vad som är viktigt i relationen med andra, synen på självomsorg, prestation, struktur och relation. Då kommer troligen någon eller några du arbetar med bli utmanad av ditt sätt att förvänta dig något av andra och dig själv. 

    Självrespekt

    Att visa sig själv respekt kan ibland innebära att vi väljer att avstå ett samarbete, ett uppdrag eller att bryta en pågående relation eller att vi säger upp oss. 

    Att vara en person som alltid anpassar sig efter andras förväntningar och behov, utan att ta hänsyn till sig själv, innebär risk för obalans i relation till sin självrespekt. Även mycket framgångsrika yrkespersoner kan ha brist på självrespekt genom mönster som skapats i livet, där de lärt sig att sätta sig själv åt sidan till förmån för andra. Det kan vara en medveten strategi, men är ofta omedveten när den ger en inre värderingskonflikt.

    Orsaken kan vara att ha blivit nedvärderad, ironiserad över eller helt enkelt inte hörsammad tidigare. Trauma av olika slag, utan buffring från andra människor, kan ha skapat mönster till överdriven anpassning. Även utan trauma så är den sociala anpassningen till gruppen något alla behöver gå igenom under sitt vuxenblivande. (Se Robert Kegans teori kring vuxenutveckling). 

    Behovet att bli älskad – eller i alla fall respekterad – är ett mänskligt behov. Om viktiga personer i ens liv inte visat att du duger som du är – föräldrar eller partner i en vuxenrelation – så är det lätt att börja anpassa sig till andra för att få tillhöra och bli omtyckt. Behovet av bekräftelse och att höra till är därför betydligt lättare att tillfredsställa genom att försöka anpassa sig efter andra – än motsatsen – att säga vad man tycker. Det innebär alltid en risk att uttrycka en annan åsikt i relation med andra. Det är inte ovanligt att de här invanda mönstren av anpassning väcks även i en arbetssituation – när någon avkräver oss respekt utan att lyssna på vårt perspektiv. Detta brukar kallas för en parallellprocess. 

    Att kräva andras respekt kan innebära att människor med självrespekt faktiskt väljer att lämna situationen. Med självrespekt blir det svårare att acceptera att samarbete och relationer bygger på en ojämlik kravbild. 

    Vem ska definiera vem du är? 

    Så frågan är vad eller vem som ska definiera vem du är? Är det den person som gillar ditt sätt att vara, säga och tycka – eller den som inte gillar ditt sätt att vara? Eller är det du själv?

    Nyttan av självmedvetenhet

    Är du medveten om varför det skaver i relationerna så att du kan sortera vem som äger frågan och ansvarar för vad? Visar du dig självrespekt och medkänsla så att du kan skaka av dig missnöje du inte kan påverka? Eller försöker du anpassa dig till andra och tappar bort dig själv och din värdekompass på vägen?

    Det är ofta betydligt lättare att inte stå upp för sig själv och sina åsikter. Särskilt om du vill bli omtyckt av andra – i alla fall kortsiktigt. På lång sikt kan det komma till priset av att du gör dig mindre än vad du faktiskt är och att du blir utnyttjad. I värsta fall blir du så trött av att försöka anpassa dig till alla andra att du helt enkelt går i väggen.

    Så tillbaka till min inledande fråga; vad vill livet lära oss av att andra människor inte gillar när vi står upp för oss själva? 

    Kanske går det ut på att som vuxen utvecklas mot större oberoende från andras bedömningar och förväntningar och leta efter en egen röst i linje med värderingarna för att du själv ska definiera vem du är. Det kanske är mindre viktigt vem som har rätt eller får sista ordet och mer viktigt att du ökar självinsikten och bibehåller självrespekten genom ditt agerande. Att sätta upp rimliga gränser kring sig själv och agera adekvat när det behövs.

    Att ta reda på vad du värderar högst i livet och i relation till andra kan vara en vägledning för att du själv ska förstå vad du drivs av, vad som motiverar dig. Ett annat tips är att prioritera dig själv och ge dig själv omsorg och tid till återhämtning och reflektion. Välj medvetet att umgås med människor som visar andra respekt och omtanke. Det brukar sägas att man ska umgås med människor som är som du själv vill vara och (mentalt) släppa toxiska relationer med människor som inte vill dig väl. Ibland kan det innebära att du behöver byta arbetsplats eller lämna relationer som dränerar dig på energi.

    För att kunna skaka av dig missnöje – kan du behöva reflektera för att öka medvetenhet om dina val och bevekelsegrunder för dina handlingar. När du vet att du agerar i linje med det du tror på och står för  – så kan du också förstå att du inte kommer vara älskad av alla – men det är faktiskt OK. 

    Vill du lära dig mer om resilient ledarskap? Beställ boken här.

  • Utanförskap – exkludering

    Utanförskap – exkludering

    Hur reagerar du när ett barn bjuder in alla tjejer i klassen till kalas – utom en? Hur reagerar du när alla på jobbet får ett informationsbrev men en person är borttagen från utskickslistan?

    Varför ger det här så starka reaktioner hos oss människor och hur kan det komma sig att även vuxna använder exkludering som maktspråk?

    Under alla år jag arbetat med chefshandledning och kanske även innan, har jag stött på situationer själv och med mina klienter där känslan av utanförskap och uteslutning har förmörkat välbefinnande och arbetslivet. Första gången jag hörde om vad medveten exkludering eller uteslutande gör med människor beskrevs det av en organisationspsykolog på en ”kick-off” redan när jag var i 20-års åldern och arbetade som resesäljare en period på SJ. Psykologen sa att den här känslan av uteslutning från gruppen slår an det som använts i gamla kulturer för att ta livet av andra – som exempelvis en psykologisk ättestupa. Han drog paralleller till ordet ”tabu” som betyder förbud, bannlysning eller onämnbar. När omgivningen gemensamt väljer att ignorera en eller flera personer kommer den uteslutna personens stressnivåer gå upp och så småningom kommer personen förtvina och dö. Senare har jag lärt mig att det ger samma effekt i hjärnan av psykisk smärta som vid fysisk smärta.

    I experimentet Spaceball visade Eisenberger och Lieberman med MR visualisering (Magnetkamera – bra på att visa vad som händer i hjärnan i realtid) att smärtkärnorna i hjärnan signalerar när försökspersonen blir utesluten från ett dataspel av två andra (påhittade) personer. 

    Genom åren har jag tillägnat mig en del modeller kring våra mänskliga behov och en av de plockade jag upp nu när jag sitter och skriver en bok. En av modellerna handlar om de grundläggande mänskliga behoven av att vara älskade, att tillhöra och att känna sig kompetent.

    I chefshandledning och arbetssituationer är det påfallande ofta en person kan vara ytterst kompetent på sitt område, vara framgångsrik och anses som väldigt duktig – och ändå tro på relevansen i uteslutande mekanismer från sina medarbetare – eller för all del använda uteslutning som maktmedel och härskarteknik för att få igenom sin vilja.

    Yrkesmässig kompetens är en sak, men mänskliga reaktioner är just mänskliga och verkligen inte alls logiska utan människor reagerar och handlar ibland irrationellt, kränkande och tokigt. När det väl har hänt så är det extremt få som klarar att be om förlåt och erkänna sitt misstag. Ett märkligt fenomen är att den som exkluderar tror att det inte märks eller får konsekvenser i någon annan relation, förrän det medvetandegörs att de själva märker när andra blir exkluderade!

    Det finns andra konsekvenser av exkludering på arbetsplatsen. Jag ser ofta att tilliten rasar till personen som använder uteslutande och exkludering som ett omoget försvar gentemot andra, även hos de som inte själva är utsatta för exkludering. Det innebär att omgivningen drar öronen åt sig och undviker att prata med, umgås och sätter upp försvar för att själv säkra sig för att inte bli nästa person att bli exkluderad. Det har så stora emotionella konsekvenser att bli utesluten att det nästintill är förknippat med dödshot.

    Allt mer har mitt jobb som handledare kommit att handla om att återupprätta eller skapa självkänsla, både hos de som utestängs och de som stänger ute. Det handlar också om medvetande om de här mekanismerna och att vi alla människor är skapade med våra biologiska reaktioner, som exempelvis smärta vid exkludering.

    I de fall där jag får förmånen (!) att jobba med den individ som använder exkludering och dömande, visar det sig ofta att det finns ett eget tankefel eller trauma som gör att tillit till andra människor redan är skadad och då är anfall bästa försvar (?). I den bästa av världar kan individen med hållande kärlek, så småningom ändra sitt dömande och exkluderande beteende. Man kan behöva träna på sin egen förmåga till mentalisering, alltså förmåga att förstå sig själv, sina egna reaktioner på det omgivningen säger och gör och verklighetsförankra det som händer – innan man förstör för sig själv genom att exkludera och förstöra den tillit andra haft till personen. Det är ju ett uppenbart problem att vara framgångsrik men illa omtyckt av omgivningen för att man är opålitlig och omogen i sina reaktioner mot andra och leder inte helt sällan till utköp från jobbet på sikt.

    För de som är utsatta för exkludering eller att bli bortvald, finns också ett uppenbart läkande att göra. I den läkningen behöver man titta på andra yttre faktorer som inte har med det egna värdet att göra. Varje människa har nytta av att mogna för att förstå att omgivningen aldrig kan definiera dig och ditt värde som människa. Det handlar om att ha tillräckligt med mod att ändå stå upp för sina värderingar och kunna säga både ja och nej i olika situationer och andra människors agerande.

    Ingen människa är en ö och när det trasslar till sig i våra relationer på arbetsplatsen – behöver vi göra ett jobb för att återupprätta det brutna förtroendet och bygga tillit. Det är inte alltid det går, men att bygga upp sig själv är fullt möjligt med en samtalspartner som kan sätta händelser och skeenden i fler perspektiv för en mer trolig sanning än den vi skapar i vårt eget huvud. Oavsett vem som drog igång konflikten och feltolkningen, behöver oftast bägge parter hjälp med det här pusslet.

    Vill du diskutera liknande situationer du har erfarenhet av – kontakta gärna mig på kristina (at)exist.se

  • Illusionen att ha rätt

    Illusionen att ha rätt

    ”The miracle of your mind isn’t that you can see the world as it is. It’s that you can see the world as it isn’t”.

    Kathryn Schulz

    För ett tag sedan fick såg jag ett TED talk med Kathryn Schulz, amerikansk journalist, som grävt djupt ner  i vår mänsklighet om att ha fel. Hon har skrivit en bok som heter ”Being Wrong”. Det hon påpekar är att vår mänskliga hjärna omtolkar sanningen i varje given sekund – till vår egen fördel – och att andra människor oftare ”har fel” än vi har. Tror vi…
    Det har fått mig att reflektera en hel del på en del mänskliga beteenden sista månaden. Hur beter vi oss i trafiken? Hur många åker omkring i skymning och tror att de har halvljus på bilen, men egentligen bara har varselljus i fram. Baklyktorna är nämligen automatiskt avstängda på de flesta nya bilar nuförtiden.

    Konflikter på jobbet

    Hur många konflikter på en arbetsplats uppstår till följd av den här illusionen av att själv ha rätt i kombination med för lite självreflektion?

    Det finns personlighetstyper, som aldrig upplever sig ha fel. De ägnar stor del av sina arbetsdagar till att skydda sig genom att avleda intresset från sig själva genom att påpeka alla andra människors fel och brister. En del individer gör det så systematiskt att det blir sjukligt och påfallande svårt att komma åt i en organisation.

    Dock är vi nog alla skyldiga till detta med att ha fel varje dag. Det intressanta är om vi är snälla mot oss själva med självempati när det händer – eller om vi fortsätter illusionen genom att inte våga ta de samtal som behövs. Både genom att visa sin ofullkomlighet, erkänna tankefel eller ta de samtal som behövs med våra arbetskamrater.

    Handledning

    I handledning av medarbetare och chefer är det påfallande ofta jag kommer i kontakt med människors beteende för att uppfattas vara perfekta medan alla arbetskamrater (inklusive chefen) har fel. Ofta skrämmer detta omgivningen och de i sin tur hamnar i försvarsbeteenden i form av flykt, tystnad eller motreaktioner.

    Inom neurovetenskap finns ett begrepp, som kallas mentalisering, vilket innebär att medvetandegöra en känsla, situation och sammanhang och hur det relaterar till oss själva. Det bygger bland annat på Matthew Liebermans forskning om att när vi sätter ett namn – en etikett (labeling) – på det vi ser/upplever, minskar signaleringen i amygdala och vi känner ett ökat lugn och en bättre kontroll.

    Vad kan chefer göra?

    Ytterligare forskning i en fallstudie från Handelshögskolan i Stockholm (Lychnell). Studien visar att chefer, som ökar sin förmåga till självreflektion genom mindfulnessträning ökar sin förmåga att svara autentiskt till det som är, istället för att bli ”kapade” av sina emotioner. Det bidrog till tydligare strategiskt arbete, mindre undvikande av de frågor som behövdes ta itu med för att komma vidare (obehag och prokastinering) och det ledde till mer fokuserade och affärsmässiga projekt.

    I situationer när vi har fel behöver vi svara autentiskt och trovärdigt på det som händer för att bibehålla tillit och gott samarbete. Därför är det med stort intresse jag följer den här forskningen, då handledning och mindfulness är två olika sätt att öka mentaliseringsförmågan (medvetenheten ökar) och genom det möjlighet till autentiska svar, handlingar och ledarskap.

    Referenser:
    M.D Lieberman, N.I Eisenberger et al. Putting feelings into words, Psychological Science (2007).

    Kathryn Schulz – TED talk On Being Wrong

    Lychnell; L.,When work becomes meditation a case study of how managers use work as a tool for personal growth.

  • Det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig

    Det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig

    Det bor en Pippi Långstrump i mig.

    En del växer upp på en ”räkmacka”. Andra får kämpa en del för att skapa sig ett liv. Jag tillhör den senare gruppen och vet därför att det är möjligt att ha det rätt eländigt men ändå komma ut på andra sidan med fötterna ner.

    I dag träffade jag på en ”gammal” klasskompis till mig. En vän som känt mig sedan jag var 8 år och varit med under hela min uppväxt. Det är märkligt med sådana vänner, som sett mig innan jag blev vuxen och innan jag fastnade i etiketterna av ett jobb, en framgång, en förlust eller i rollen som mamma. I vuxen ålder har vi ofta redan en etikett på de vi möter, som vi får försöka se bortom för att se människan bakom. En läkare måste väl alltid ha haft det bra och är lyckligt lottade i livet? Eller? De här vännerna från förr har däremot sett ”vem man var/är” innan alla de där etiketterna klistrades på mig och mitt liv. Innan allt hände som förändrade allt.

    Det spännande var hur min kompis presenterade mig för sin kompis. Han sa ”det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig”. Jag tyckte det var en väldigt fin komplimang och ”etikett” att få efter alla dessa år. Pippi är ju en stark flicka, som klarade sig själv ”trots allt”. Hon gjorde det ensam, med en tro på människors goda hjärta, ibland med lite bakvända beteenden (ingen hade talat om hur man borde göra) och ändå med en frimodighet inför livet. Pippi mötte livet med nyfikenhet och en kanske med aningen mycket naivitet. Pippi möttes också med vuxnas oförstående för den ouppfostrade flickan, som inte visste hur man förde sig på kafferep eller i skolan. Pippi hade starka åsikter och visste inte att det passar sig bäst att vara tyst ibland. Visst fanns det sorg även för Pippi när hon pratade med sin mamma i himlen, men det var ändå med glädje hon kastade sig in i världen och klarade av livet.
    Jag kan uppleva – så här i efterhand – att min uppväxt som barn och tonåring var fyllt av avsevärt mycket mer sorg, besvikelser, svek och svårigheter än vad som är önskvärt. Det var mycket som var tokigt, men då sätt och vis kan jag inte säga att det var ”fel” eftersom facit är att det blev så bra – ändå. Kanske var det ändå det ”bästa” som kunde hänt mig? Jag upplever att Pippis livsglädje och frimodighet är vad jag alltid identifierat mig med – trots allt. Kanske är det därför jag identifierar mig så mycket med barn och unga som får fly, som inte upplever trygghet och att jag gör allt jag kan för att stå upp för barn som far illa.

    Jag bestämde mig, som 17 åring att jag skulle få ett bra liv och har tagit beslut i den riktningen hela tiden sedan dess.

    En klart skyddande faktor i mitt liv har varit skolan, min envishet och kärleksaffär till lärande och att jag hade vuxna omkring mig i skolan, som såg till att jag fick utrymme att lära mig. Jag hade en lärare i mellanstadiet som skyddade oss barn med sin kropp – bokstavligen. 

    Jag tror att den där inneboende Pippi Långstrump i mig har lett mig på rätt väg. Någonstans djupt därinne har jag aldrig slutat lita på livet och att det ska gå att få det bra. Jag vet att jag fått jobba hårt för resultatet, men det var det värt var enda tufft beslut, vartenda samtal, varje ansvarstagande jag behövt göra. Jag skulle göra det igen om jag var tvungen.

    En sak är i alla fall säker. Min rättspatos, min rättvisepatos och ständiga strävan efter att barn och vuxna ska ha det bra i sina liv, definitivt har fått sitt engagemang och bränsle ur min historia. Jag är oerhört stolt över att få förvalta det kapitalet och arbeta för en bättre värld – i skolan, att jag fått förmånen att handleda chefer, lärare och ledare och att arbeta för andras livschanser. Ett sätt att få ge tillbaka för allt jag ändå fått.