Författare: Exist

  • Utanförskap – exkludering

    Utanförskap – exkludering

    Hur reagerar du när ett barn bjuder in alla tjejer i klassen till kalas – utom en? Hur reagerar du när alla på jobbet får ett informationsbrev men en person är borttagen från utskickslistan?

    Varför ger det här så starka reaktioner hos oss människor och hur kan det komma sig att även vuxna använder exkludering som maktspråk?

    Under alla år jag arbetat med chefshandledning och kanske även innan, har jag stött på situationer själv och med mina klienter där känslan av utanförskap och uteslutning har förmörkat välbefinnande och arbetslivet. Första gången jag hörde om vad medveten exkludering eller uteslutande gör med människor beskrevs det av en organisationspsykolog på en ”kick-off” redan när jag var i 20-års åldern och arbetade som resesäljare en period på SJ. Psykologen sa att den här känslan av uteslutning från gruppen slår an det som använts i gamla kulturer för att ta livet av andra – som exempelvis en psykologisk ättestupa. Han drog paralleller till ordet ”tabu” som betyder förbud, bannlysning eller onämnbar. När omgivningen gemensamt väljer att ignorera en eller flera personer kommer den uteslutna personens stressnivåer gå upp och så småningom kommer personen förtvina och dö. Senare har jag lärt mig att det ger samma effekt i hjärnan av psykisk smärta som vid fysisk smärta.

    I experimentet Spaceball visade Eisenberger och Lieberman med MR visualisering (Magnetkamera – bra på att visa vad som händer i hjärnan i realtid) att smärtkärnorna i hjärnan signalerar när försökspersonen blir utesluten från ett dataspel av två andra (påhittade) personer. 

    Genom åren har jag tillägnat mig en del modeller kring våra mänskliga behov och en av de plockade jag upp nu när jag sitter och skriver en bok. En av modellerna handlar om de grundläggande mänskliga behoven av att vara älskade, att tillhöra och att känna sig kompetent.

    I chefshandledning och arbetssituationer är det påfallande ofta en person kan vara ytterst kompetent på sitt område, vara framgångsrik och anses som väldigt duktig – och ändå tro på relevansen i uteslutande mekanismer från sina medarbetare – eller för all del använda uteslutning som maktmedel och härskarteknik för att få igenom sin vilja.

    Yrkesmässig kompetens är en sak, men mänskliga reaktioner är just mänskliga och verkligen inte alls logiska utan människor reagerar och handlar ibland irrationellt, kränkande och tokigt. När det väl har hänt så är det extremt få som klarar att be om förlåt och erkänna sitt misstag. Ett märkligt fenomen är att den som exkluderar tror att det inte märks eller får konsekvenser i någon annan relation, förrän det medvetandegörs att de själva märker när andra blir exkluderade!

    Det finns andra konsekvenser av exkludering på arbetsplatsen. Jag ser ofta att tilliten rasar till personen som använder uteslutande och exkludering som ett omoget försvar gentemot andra, även hos de som inte själva är utsatta för exkludering. Det innebär att omgivningen drar öronen åt sig och undviker att prata med, umgås och sätter upp försvar för att själv säkra sig för att inte bli nästa person att bli exkluderad. Det har så stora emotionella konsekvenser att bli utesluten att det nästintill är förknippat med dödshot.

    Allt mer har mitt jobb som handledare kommit att handla om att återupprätta eller skapa självkänsla, både hos de som utestängs och de som stänger ute. Det handlar också om medvetande om de här mekanismerna och att vi alla människor är skapade med våra biologiska reaktioner, som exempelvis smärta vid exkludering.

    I de fall där jag får förmånen (!) att jobba med den individ som använder exkludering och dömande, visar det sig ofta att det finns ett eget tankefel eller trauma som gör att tillit till andra människor redan är skadad och då är anfall bästa försvar (?). I den bästa av världar kan individen med hållande kärlek, så småningom ändra sitt dömande och exkluderande beteende. Man kan behöva träna på sin egen förmåga till mentalisering, alltså förmåga att förstå sig själv, sina egna reaktioner på det omgivningen säger och gör och verklighetsförankra det som händer – innan man förstör för sig själv genom att exkludera och förstöra den tillit andra haft till personen. Det är ju ett uppenbart problem att vara framgångsrik men illa omtyckt av omgivningen för att man är opålitlig och omogen i sina reaktioner mot andra och leder inte helt sällan till utköp från jobbet på sikt.

    För de som är utsatta för exkludering eller att bli bortvald, finns också ett uppenbart läkande att göra. I den läkningen behöver man titta på andra yttre faktorer som inte har med det egna värdet att göra. Varje människa har nytta av att mogna för att förstå att omgivningen aldrig kan definiera dig och ditt värde som människa. Det handlar om att ha tillräckligt med mod att ändå stå upp för sina värderingar och kunna säga både ja och nej i olika situationer och andra människors agerande.

    Ingen människa är en ö och när det trasslar till sig i våra relationer på arbetsplatsen – behöver vi göra ett jobb för att återupprätta det brutna förtroendet och bygga tillit. Det är inte alltid det går, men att bygga upp sig själv är fullt möjligt med en samtalspartner som kan sätta händelser och skeenden i fler perspektiv för en mer trolig sanning än den vi skapar i vårt eget huvud. Oavsett vem som drog igång konflikten och feltolkningen, behöver oftast bägge parter hjälp med det här pusslet.

    Vill du diskutera liknande situationer du har erfarenhet av – kontakta gärna mig på kristina (at)exist.se

  • Motgång som tillväxt – resiliens

    Motgång som tillväxt – resiliens

    Visst är det så att vi stöter på problem i våra liv ibland. En del verkar få ta del av mer utmaningar och belastning än andra. Orättvist kan man tycka.

    Ändå verkar vissa människor ha en enastående stålfjäder i ryggen eller en blyklump i fötterna, så de alltid – likt katterna – kommer på fötter igen. Det finns ett begrepp för det här som kallas resiliens (Resilience på engelska).

    Hur kommer det sig att vissa reser sig efter svårigheter? Vad har de för egenskaper? Vilket skydd har de?

    Det är definitivt inte bara de som haft en trygg och skyddad livsmiljö som kan resa sig upp efter svårigehter. Tvärtom är det många människor som tidigt utsatts för svårigheter och klarat sig – ändå.

    Vad utmärker de här individerna?

    Några egenskaper är att de tycks hitta mening i det som händer (av egen förmåga – inte för att någon annan tycker det). En del sätter detta i samband med en tro eller religiös övertygelse, men långt ifrån alla.

    De är ofta realistiskt optimistiska. Alltså ser optimistiskt på framtiden – men realistiskt. Den realistiska delen gör att de snabbare kan anpassa sig när förutsättningar ändras.

    Ett utmärkande drag är att de vill göra moraliskt och etiskt rätt. Även om de själva inte alltid blivit (blir) rätt behandlade.

    Många ägnar sig åt fysisk och mental träning. Att träna med pulshöjande träning ger ett skydd mot depression och psykisk ohälsa. En av effekterna är att hjärnans plastiska (omformande) förmåga ökar, även inom andra områden än bara det motoriska (rörelsesystemet). Mental träning kan även det ske på olika sätt. Meditation, fokusträning, träning av emotionell reglering kan gagna människors återhämtningsförmåga och sätts i system för högt specialiserad personal i försvaret, vård och andra som behöver förberedas på svåra situationer.

    Många av de som återhämtar sig efter svårigheter utmärker sig genom en kognitiv och emotionell flexibilitet, alltså fastnar inte i mönster om hur något måste vara för att vara bra, tillräckligt eller fel, dåligt. Det ökar möjligheten att acceptera vad som ”är” istället för att söka vad det borde vara.

    För mig som arbetar med handledning ser jag att det är just den ökande förmågan av återhämtningsförmåga (resiliens) och acceptans som hjälper mina klienter till kloka, välgrundade och etiska/ balanserade beslut i sin vardag.

    När vi inte slås ned av motgången utan istället hittar vägar framåt i växande frigörs den kraft, som annars är borta när vi blir liggande.

  • Illusionen att ha rätt

    Illusionen att ha rätt

    ”The miracle of your mind isn’t that you can see the world as it is. It’s that you can see the world as it isn’t”.

    Kathryn Schulz

    För ett tag sedan fick såg jag ett TED talk med Kathryn Schulz, amerikansk journalist, som grävt djupt ner  i vår mänsklighet om att ha fel. Hon har skrivit en bok som heter ”Being Wrong”. Det hon påpekar är att vår mänskliga hjärna omtolkar sanningen i varje given sekund – till vår egen fördel – och att andra människor oftare ”har fel” än vi har. Tror vi…
    Det har fått mig att reflektera en hel del på en del mänskliga beteenden sista månaden. Hur beter vi oss i trafiken? Hur många åker omkring i skymning och tror att de har halvljus på bilen, men egentligen bara har varselljus i fram. Baklyktorna är nämligen automatiskt avstängda på de flesta nya bilar nuförtiden.

    Konflikter på jobbet

    Hur många konflikter på en arbetsplats uppstår till följd av den här illusionen av att själv ha rätt i kombination med för lite självreflektion?

    Det finns personlighetstyper, som aldrig upplever sig ha fel. De ägnar stor del av sina arbetsdagar till att skydda sig genom att avleda intresset från sig själva genom att påpeka alla andra människors fel och brister. En del individer gör det så systematiskt att det blir sjukligt och påfallande svårt att komma åt i en organisation.

    Dock är vi nog alla skyldiga till detta med att ha fel varje dag. Det intressanta är om vi är snälla mot oss själva med självempati när det händer – eller om vi fortsätter illusionen genom att inte våga ta de samtal som behövs. Både genom att visa sin ofullkomlighet, erkänna tankefel eller ta de samtal som behövs med våra arbetskamrater.

    Handledning

    I handledning av medarbetare och chefer är det påfallande ofta jag kommer i kontakt med människors beteende för att uppfattas vara perfekta medan alla arbetskamrater (inklusive chefen) har fel. Ofta skrämmer detta omgivningen och de i sin tur hamnar i försvarsbeteenden i form av flykt, tystnad eller motreaktioner.

    Inom neurovetenskap finns ett begrepp, som kallas mentalisering, vilket innebär att medvetandegöra en känsla, situation och sammanhang och hur det relaterar till oss själva. Det bygger bland annat på Matthew Liebermans forskning om att när vi sätter ett namn – en etikett (labeling) – på det vi ser/upplever, minskar signaleringen i amygdala och vi känner ett ökat lugn och en bättre kontroll.

    Vad kan chefer göra?

    Ytterligare forskning i en fallstudie från Handelshögskolan i Stockholm (Lychnell). Studien visar att chefer, som ökar sin förmåga till självreflektion genom mindfulnessträning ökar sin förmåga att svara autentiskt till det som är, istället för att bli ”kapade” av sina emotioner. Det bidrog till tydligare strategiskt arbete, mindre undvikande av de frågor som behövdes ta itu med för att komma vidare (obehag och prokastinering) och det ledde till mer fokuserade och affärsmässiga projekt.

    I situationer när vi har fel behöver vi svara autentiskt och trovärdigt på det som händer för att bibehålla tillit och gott samarbete. Därför är det med stort intresse jag följer den här forskningen, då handledning och mindfulness är två olika sätt att öka mentaliseringsförmågan (medvetenheten ökar) och genom det möjlighet till autentiska svar, handlingar och ledarskap.

    Referenser:
    M.D Lieberman, N.I Eisenberger et al. Putting feelings into words, Psychological Science (2007).

    Kathryn Schulz – TED talk On Being Wrong

    Lychnell; L.,When work becomes meditation a case study of how managers use work as a tool for personal growth.

  • Sträcka ut en hand

    Sträcka ut en hand

    Vissa gånger är relationer så ansträngda och obalanserade att någon behöver ta ansvar för första steget till samsyn.

    Någon behöver sträcka ut en hand. Någon behöver visa sårbarheten.

    När det skett upprepade maktkamper mellan människor är det så oerhört svårt att nå fram, för oftast vill den sårade parten bara ha rättvisa och upprättelse, när ett förlåtande egentligen skulle vara mer läkande, för alla. Det är svårt att nå fram för att rättvisebehovet ligger i vägen för förlåtelsen. Liksom alla egna låsta föreställningar och (dömande) etiketter  om andra. Den som har övertaget vill helst inte se sig själv som skyldig.

    Så hur kan respekt och tillit uppstå efter maktkamper och självhävdelse?

    En väg är öppenhet och djupt lyssnande och vilja att förstå den andras perspektiv. Att vara transparent med sina behov och visa respekt för den andras version av historien. Att ha en önskan och bild av en gemensam succé.

    Är det verkligen så svårt? Är det verkligen värt att ödsla energi och tid på att underhålla skavande konflikter för att uppnå känsla av övertag istället för att sträcka ut en hand av sårbarhet och vilja till förståelse?

    Jag tror inte det. Jag tror på starka relationer, som blir starkare av att ha de lösta konflikterna i backspegeln. DET ger verklig styrka, kraft – och tillit.

    Jag tror på att vi med större medvetenhet och modiga samtal kan nå mycket längre i både arbetslivet och privat.

  • En förälskad hjärna

    En förälskad hjärna

    I will always love you

    Can´t help falling in love
    We found love
    Silly love songs
    Bleeding love
    It must have been love
    I want to know what love is
    The power of love
    All you need is love

    Listan på musik som handlar om kärlek skulle kunna fortsätta hur länge som helst. En lista över all poesi och litteratur om kärlek skulle säkert bli minst lika lång. Kärlek, oavsett om det är lycklig eller olycklig sådan, är ett återkommande tema som aldrig verkar bli dammigt eller ointressant. Oavsett var i världen eller när i tiden, verkar kärlek alltid vara spännande. Man kan hitta kärlek inom alla möjliga konstformer. Film, musik, poesi, litteratur och teater är några konstformer som inte sällan domineras av det gemensamma temat. Vi sjunger om kärlek. Vi längtar efter kärlek. Vi lever för kärlek, vi dödar för kärlek och vi dör för kärlek.

    Det kanske inte är så konstigt att kärlek tar upp mycket plats inom populärkulturen med tanke på hur starkt vi reagerar och hur beroendeframkallande det faktiskt är. Under en förälskelse har vi en tendens att bli rent av uppslukade av den andra personen. Plötsligt kan du inte sova, inte äta eller tänka på något annat än just den personen. Allt annat blir mindre viktigt. Du kanske har svårt att hitta något som helst fel med personen, för allt är ju så bra. Förälskelsen är dock starkare än vad den är varaktig. Förälskelsefasen kan pågå mellan några veckor och ett och ett halvt år innan kroppen säger ifrån då det tar så mycket energi. I vissa fall betyder det slutet för en relation men i andra fall har förälskelsen övergått till en mer varaktig kärlek. Kärleken har då övergått från passionerad kärlek till romantisk kärlek och är viktig rent evolutionärt för att hålla ihop ett par längre än vad sexuell lust och förälskelse räcker. Det finns en ytterligare stark kärlek, nämligen moderskärleken/ kärleken i familjen, som är den kraft som håller ihop en familj.

    När hjärnan blir förälskad
    Under en förälskelse är det inte ovanligt att vi blir modigare och nästan dumdristiga. Man vågar plötsligt ta större risker än vanligt. Det är inte så konstigt med tanke på vad som händer i vår hjärna. Det är nämligen så att aktiviteten sjunker i hjärnans prefrontala cortex och gör då att vi får svårare att agera rationellt, samt sämre förmåga att fatta beslut och vara logiska.

    En annan del av hjärnan som får lägre aktivitet under en förälskelse är amygdala i känslohjärnan. Amygdala får oss att reagera på faror och hot, men denna funktion försämras alltså när man är nykär. Kombinationen av dessa effekter gör således att vi blir mer villiga att ta större risker, kanske för att vi ska våga ta steget och chansa för att göra bättre intryck och vinna kärleksintressets gillande.

    Att bara tänka på den man är förälskad i får signalsubstansen dopamin att flöda. Dopamin är ett hormon som har en viktig roll i hjärnans belöningssystem. Det ger signaler som gör oss glada och lugna, det reglerar bl.a. vakenhet och entusiasm och får oss att vilja göra saker och njuta av det. Dopaminet i hjärnan ökar vid njutning. Denna signalsubstans frisätts av exempelvis fysisk aktivitet, mat, alkohol, sex, socker, förälskelse och droger som amfetamin. Ruset som kan upplevas under en förälskelse är alltså inte helt olikt effekterna av narkotika och är faktiskt beroendeframkallande, trots att det “bara” är en känsla.

    Samtidigt som dopaminet framkallar massa sköna känslor när man tänker på den där personen, upplever hjärnan en ökad mängd stresshormoner som får hjärtat att slå snabbare och blodtrycket att öka. Dessa är effekter som har viss likhet med effekterna från användandet av beroendeframkallande medel som metamfetamin.

    En annan process i den förälskade hjärnan är att nivån av signalsubstansen serotonin sjunker. Serotonin ger lugn, tillfredsställelse och en känsla av att ha kontroll. Låga nivåer av serotonin innebär alltså bl.a. oro och ångest. Känslan av att ha kontroll på läget minskar och vi kan då bli extremt svartsjuka eller till och med tvångsmässigt fixerade vid personen vi är förälskade i. En kraftigt sänkt nivå av serotonin hos förälskade personer skiljer sig faktiskt inte så mycket från nivåerna hos personer som lider av depression, tvångssyndrom eller är tvångsneurotiska. “Kär och galen” sjöng Ulf Lundell. Han kanske inte var helt fel ute.

    Olycklig kärlek
    Kärlek kan minst sagt vara beroendeframkallande, men värst är det när det kommer till olycklig kärlek. I hjärnan liknar olycklig kärlek ett missbruk av till exempel kokain. Liksom andra missbrukare visar avvisade älskare en intensiv vilja och längtan efter att få sin drog, och liksom att missbrukaren av kokain upplever ångest utan sin drog upplever den olyckligt förälskade personen separationsångest när denne är utan sin drog. Men i det här fallet är drogen en annan person. Behovet och beroendet blir starkare när den älskade inte längre är inom räckhåll. Efter att ha blivit lämnad eller avvisad känns kärleken ännu djupare. Som den romerska poeten Terrence uttryckte det; “The less my hope, the hotter my love.

    Monogami
    Vår vilja att leva med en enda partner är något som kan förklaras kemiskt. När man börjat få positiva upplevelser med en specifik individ registreras det i minnet och blir beroendeframkallande. När man tänker på personen frisätts dopamin och positiva minnesbilder dyker upp. Men för att monogamin ska hålla gäller det att förälskelsen övergår till en djupare kärlek då dopaminets roll övertas av hormonerna oxytocin och vasopressin. Förälskelse och lust hör nämligen ihop med dopamin. Det här går att observera i försök på försöksdjur som fått en dos av dopamin. Följden blev att denne snabbt övergav sin partner för att para sig med andra hannar. Oxytocin däremot ger en känsla av samhörighet, lugn och lycka och får personer att knyta ett starkare band till varandra. Oxytocin är även det hormon som är verksamt under anknytningen mellan en nybliven mamma och hennes barn under amning. Vasopressin håller lusten till fortplantning i schack och bidrar till att parterna då är trogna mot varandra. I ett experiment där aphannar fått en spruta med vasopressin blev följden att de blev trognare och till och med började ta hand om ungarna.

    Så kärlek är inte så enkelt utan i allra högsta grad en cocktail av signalsubstanser och efter ett tag något som håller oss människor samman. Så viktigt, så obegripligt svårt ibland.

    The less my hope, the hotter my love.

    Författare: Gästskribent

  • Prokrastinering – ovanan att skjuta upp

    Prokrastinering – ovanan att skjuta upp

    Hur kommer det sig att vi människor prokastinerar när vi ska göra något ansträngande och svårt?

    Det visar sig att vi människor har ett inbyggt system av motvilja när vi ska göra något jobbigt och det skapar aktivitet i i hjärnbarkens inre delar (insula) av obehag, som driver emotioner som driver ett beteende av undvikande. Vi vill hellre göra något roligare och väljer att titta på sociala medier, titta på e-posten eller städa kylskåpet – vad som helst med en säker belöning.

    I en rolig studie om matematik-ångest visar det sig att förväntans-oro gör att  smärtbanorna i hjärnan aktiveras. När man väl börjar med uppgiften tar det oftast mycket mindre tid än vad man förväntat sig. En rekommendation för att klara att komma igång är att bestämma sig för att arbeta i 25 min minuter, exempelvis med en app som heter Pomodoro (italienska för tomat, som beskriver en äggklocka som ser ut som en tomat). De bygger på att man ställer in ett arbetspass på 25 minuter och därefter en kort eller lång vila efteråt. Det är förvånande hur mycket man kan hinna på ostörda 25 minuter om man bestämmer sig för att behålla fokus.

    Så sammanfattningsvis är prokastinering ett undvikande till följd av emotionellt obehag för att det är ”svårt”, jobbigt eller kanske en känsla av besvär, men vi kan självreglera det genom att bestämma oss för att börja.

    Referenser:

    When Math Hurts: Math Anxiety Predicts Pain Network Activation in Anticipation of Doing Math

  • Sårbarhet och läkkraft

    Sårbarhet och läkkraft

    I vissa livsskeden behöver alla människor plocka av sig sina masker och bli sårbara. Sårbarheten är att vara människa. Utan att vara sårbar blir vi en fasad och otillgängliga för varandra.

    Min egen erfarenhet är att sårbarheten är som störst i våra djupaste värderingar och våra grundläggande personlighetsdrag.

    Jag har ett medfött drag att jag alltid vill och oftast ser ljuset i andra människor. Jag vill att de ska se det själva. För många år sedan beskrev en vän kärleken som en spegel – en spegel vi håller upp för varandra så vi kan visa den andre hur vacker hon eller han är. Kärlek är ingen handelsvara. Kärlek är att dela nuet, närvaron tillsammans. Jag vill visa dem hur de hör till den här världen och vad som är unikt vackert hos dem.

    Det finns en hake med kärleken dock – vi måste välja att vara närvarande tillsammans. Vill den ene inte vara med – går det inte att bidra eller deltaga.

    En annan grundvärdering jag har är att vi ska ta ansvar för vårt gemensamma. Vår familj, vår arbetsgrupp, för människor vi lever tillsammans med. Vi ska visa med våra beteenden att vi bryr oss och respekterar varandra. Om vi visar andra beteenden betyder det att vi inte respekterar (dissar – säger ungdomar).  Vi ska ta ansvar för vår planet och för vår gemensamma värld. Vad vi vet finns det bara en värld. Utan att vi delar ansvaret och visar respekt för andra – då sipprar mitt engagemang ut i sanden.

    I sårbarheten behöver vi möta sidor som är information att våra värderingar inte är mötta. Det är en fantastisk kraft att möta reaktionerna och se att det handlar om information. Rätt och slätt om information. Reaktionen kan se ut som skuld, skam, flyktbeteende, spela-död eller ilska. Inget av det är trevligt att möta, men så underbart att förstå vad som ligger bakom den starka reaktionen. Det handlar om sårbarhet och individens behov. Det känns som på liv och död när det handlar om värderingar och integritet.

    För mig är musik en möjlig väg till läkning. Den här texten beskriver det otäcka att vara utlämnad, men att överlämna sig till processen och lita på och lita till. Fantastiska Eva Dahlgren…

    Säg mitt namn (Eva Dahlgren)
    ”Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner?
    Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner, skulle ställa mig på knä vid sängen och be?
    Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle tappa mitt språk?
    Vem kunde nånsin tro att jag skulle vända mig från ljuset och gå?

    men jag ser på mina händer och sånger dom spelat
    och mina mörka ådror där blodet pulserar
    och när jag blundar hör jag samma sång men texten bär ett annat namn

    säg mitt namn
    säg mitt namn
    säg mitt namn

    Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle suddas ut den bortvalda på kanten längst bak, längst ut?”

  • Stress och kortisol

    Stress och kortisol

    Mar 03, 2017Blogg: Stress och kortisol

    Att stress påverkar vår kropp, hjärna och immunsystem med olika stresshormoner är känt. Två stresshormoner är aktiva – adrenalin för kortvarig stress och kortisol vid längre tids stress. Kortisol är det hormon som påverkar vårt långtidsminne mest genom att skada ömtåliga celler i hippocampus – vår relästation för inlärning och långtidsminne.

    Kortisol, depression och arbetsbelastning
    Det finns några intressanta aspekter att ta upp i sammanhanget.  Det har visats en koppling mellan höga kortisolvärden och depression i arbetslivsstudier, men för några år sedan gjorde en dansk forskargrupp studier som visade att höga kortisolvärden är kopplade till hög arbetsbelastning – men inte nödvändigtvis till depression. Däremot uppvisade deprimerade arbetstagare att de upplevde sin arbetsbelastning som oöverstiglig.

    I samma studie tittade man på vilka faktorer som bidrog till stress och det visade sig att inflytande över arbetssituationen bidrar med större positiv effekt än minskad arbetsbelastning. 

    Det verkar även som att medarbetares upplevelse av rättvisa på arbetsplatsen har en större skyddande effekt mot arbetsorsakad depression än själva arbetsbelastningen. Forskaren Grynderup, Department of Clinical Medicine, Aarhus University, rekommenderade efter sina studier att en transparent organisationsstruktur och att bli bra behandlad av sin chef är troligen viktiga faktorer i det förebyggande arbetet mot psykosocial ohälsa på jobbet.

    Gränslösa arbetsplatser
    I mars 2015 intervjuades Aleksander Perski av Veckans affärer om de gränslösa arbetsplatserna. Det innebär att medarbetare kan bli kontaktade dygnet runt, alla dagar i veckan från arbetet. Särskilt unga medarbetare tenderar att ha svårt att veta när det är tillräckligt eller ”good enough” och gränsen mellan arbete och vila suddas ut med otillräcklig, regelbunden återhämtning. Tröttheten på arbetsplatser blir påtaglig med sämre prestationer med fler misstag blir följden.

    Det verkar onekligen så att det behövs tydlighet, rättvisa, transparens, eget inflytande och bra relationer för att skydda mot psykosocial ohälsa på jobbet. Att strunta i tydlighet och transparens kan bli oerhört kostsamt för både individ, samhälle och arbetsplatsen (företaget).

    Referenser:
    Grynderup et al.Work-unit measures of organisational justice and risk of depression–a 2-year cohort study. Occupational Environmental Medicine, 2013 Jun;70(6):380-5. 

    Grynderup et al. A two-year follow-up study of salivary cortisol concentration and the risk of depression. Psychoneuroendocrinology, 2013,  2013 Oct;38(10):2042-50.

    Grynderup et al. A two-year follow-up study of risk of depression according to work-unit measures of psychological demands and decision latitude.Scandinavian Journal och Environment and health, 2012 Nov; 38(6): 527-36.

  • Produktiv arbetsplats

    Produktiv arbetsplats

    Vad krävs för en god och produktiv arbetsplats? 

    Det finns en del arbetspsykologiska studier som visar på en del spännande och inte alltid dyra saker ,som kan förbättra arbetsmiljön påtagligt och bloggen tänkte jag ägna åt några av dem.

    Fika eller kick-off?

    En sak som får medarbetare att känna glädje och entusiasm är när arbetsgivaren bjuder på exempelvis fika/frukost eller fruktkorg regelbundet. Det finns några företag som har fyllt kylen för att medarbetare ska kunna fylla på energinivåerna när de arbetar intensivt. Det har visat sig öka både lojalitet och effektivitet. (Ingen tänker särskilt bra när vi är hungriga). Det ledde dessutom till att medarbetare blev mer generösa med varandra och började prata mer. I sammanhanget visar det sig att det är mer effektivt för arbetsglädjen att bli bjuden på fika en gång i veckan – än att bli bjuden på ”Kick-off” en gång årligen. Hjärnan vill nämligen ha belöning ofta och effekten av ”lycka” sitter i ganska kort tid efter en fest.

    Gemensamma ytor

    En annan sak är att det behöver finnas trivsamma gemensamma ytor, vid kaffeautomaten exempelvis, där man hinner prata och utveckla sina sociala relationer. Det har även visat sig att om möjlighet finns att utveckla de här relationerna, är det stor chans att man kan finna sin ”bästa vän” på jobbet.

    Utsikt

    I den fysiska arbetsmiljön visar det goda effekter om det går att ordna en arbetsmiljö, som tillåter utsikt i naturen. Koncentrationen ökar nämligen när man kan se grönt och blått ute och distraherar hjärnan i ett avslappnat tillstånd och ger mer återhämtning än att stirra in i en gul kontorsvägg. Om det inte går att ha vacker utsikt kan det bidra till förbättrad koncentration om det finns möjlighet att ha något med naturanknytning på jobbet. Ett akvarium, en öppen spis, en fontän, stora växter, eller en tavla med naturmotiv.

    Inredningen

    Det visade sig även i en studie att det är en väl investerad ekonomisk investering att låta nyanställd personal möblera och inreda sin arbetsplats så att han/hon upplever trivsel. Då kan var och en (medvetet eller omedvetet) tillgodose en arbetsmiljö som ökar fokus och koncentrationsförmåga. En del behöver kanske möblera om, andra ha en fåtölj?

    Det är inte så konstigt att många väljer att arbeta hemma, med telefonkontakt/Skype, eller sitter på café – under förutsättning att arbetsuppgifterna tillåter det så klart. 

    Möjlighet växla arbetsställning

    En annan aspekt är att tillåta fysisk aktivitet i from av att kunna växla arbetsställning påverkar så väl vår fysiska och psykiska hälsa. Det påverkar även förmågan att tänka och fatta beslut eftersom vi återställer syret till pannloben när vi ställer oss upp med en extra skjuts av syresatt blod till hjärnan. Lyssna gärna på psykiatrikern Anders Hansen i Hjärnpodden i detta ämne.


    Referenser:
    ”Blue or red? Exploring the Effect of Color on Cognitive Task Performances,” Science 323, no 5918 (2009):1226-29.

    ”Wanted: More Conversations in the Workplace,” Gallup Business Journal, July !3, 2006.

    ”Windows in the Workplace: Sunlight, View, and Occupational Stress,” Environment and Behaviour 30, no, 6 (1998):739-62.

  • Det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig

    Det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig

    Det bor en Pippi Långstrump i mig.

    En del växer upp på en ”räkmacka”. Andra får kämpa en del för att skapa sig ett liv. Jag tillhör den senare gruppen och vet därför att det är möjligt att ha det rätt eländigt men ändå komma ut på andra sidan med fötterna ner.

    I dag träffade jag på en ”gammal” klasskompis till mig. En vän som känt mig sedan jag var 8 år och varit med under hela min uppväxt. Det är märkligt med sådana vänner, som sett mig innan jag blev vuxen och innan jag fastnade i etiketterna av ett jobb, en framgång, en förlust eller i rollen som mamma. I vuxen ålder har vi ofta redan en etikett på de vi möter, som vi får försöka se bortom för att se människan bakom. En läkare måste väl alltid ha haft det bra och är lyckligt lottade i livet? Eller? De här vännerna från förr har däremot sett ”vem man var/är” innan alla de där etiketterna klistrades på mig och mitt liv. Innan allt hände som förändrade allt.

    Det spännande var hur min kompis presenterade mig för sin kompis. Han sa ”det är självaste Pippi Långstrump du har framför dig”. Jag tyckte det var en väldigt fin komplimang och ”etikett” att få efter alla dessa år. Pippi är ju en stark flicka, som klarade sig själv ”trots allt”. Hon gjorde det ensam, med en tro på människors goda hjärta, ibland med lite bakvända beteenden (ingen hade talat om hur man borde göra) och ändå med en frimodighet inför livet. Pippi mötte livet med nyfikenhet och en kanske med aningen mycket naivitet. Pippi möttes också med vuxnas oförstående för den ouppfostrade flickan, som inte visste hur man förde sig på kafferep eller i skolan. Pippi hade starka åsikter och visste inte att det passar sig bäst att vara tyst ibland. Visst fanns det sorg även för Pippi när hon pratade med sin mamma i himlen, men det var ändå med glädje hon kastade sig in i världen och klarade av livet.
    Jag kan uppleva – så här i efterhand – att min uppväxt som barn och tonåring var fyllt av avsevärt mycket mer sorg, besvikelser, svek och svårigheter än vad som är önskvärt. Det var mycket som var tokigt, men då sätt och vis kan jag inte säga att det var ”fel” eftersom facit är att det blev så bra – ändå. Kanske var det ändå det ”bästa” som kunde hänt mig? Jag upplever att Pippis livsglädje och frimodighet är vad jag alltid identifierat mig med – trots allt. Kanske är det därför jag identifierar mig så mycket med barn och unga som får fly, som inte upplever trygghet och att jag gör allt jag kan för att stå upp för barn som far illa.

    Jag bestämde mig, som 17 åring att jag skulle få ett bra liv och har tagit beslut i den riktningen hela tiden sedan dess.

    En klart skyddande faktor i mitt liv har varit skolan, min envishet och kärleksaffär till lärande och att jag hade vuxna omkring mig i skolan, som såg till att jag fick utrymme att lära mig. Jag hade en lärare i mellanstadiet som skyddade oss barn med sin kropp – bokstavligen. 

    Jag tror att den där inneboende Pippi Långstrump i mig har lett mig på rätt väg. Någonstans djupt därinne har jag aldrig slutat lita på livet och att det ska gå att få det bra. Jag vet att jag fått jobba hårt för resultatet, men det var det värt var enda tufft beslut, vartenda samtal, varje ansvarstagande jag behövt göra. Jag skulle göra det igen om jag var tvungen.

    En sak är i alla fall säker. Min rättspatos, min rättvisepatos och ständiga strävan efter att barn och vuxna ska ha det bra i sina liv, definitivt har fått sitt engagemang och bränsle ur min historia. Jag är oerhört stolt över att få förvalta det kapitalet och arbeta för en bättre värld – i skolan, att jag fått förmånen att handleda chefer, lärare och ledare och att arbeta för andras livschanser. Ett sätt att få ge tillbaka för allt jag ändå fått.