Hur reagerar du när ett barn bjuder in alla tjejer i klassen till kalas – utom en? Hur reagerar du när alla på jobbet får ett informationsbrev men en person är borttagen från utskickslistan?
Varför ger det här så starka reaktioner hos oss människor och hur kan det komma sig att även vuxna använder exkludering som maktspråk?
Under alla år jag arbetat med chefshandledning och kanske även innan, har jag stött på situationer själv och med mina klienter där känslan av utanförskap och uteslutning har förmörkat välbefinnande och arbetslivet. Första gången jag hörde om vad medveten exkludering eller uteslutande gör med människor beskrevs det av en organisationspsykolog på en ”kick-off” redan när jag var i 20-års åldern och arbetade som resesäljare en period på SJ. Psykologen sa att den här känslan av uteslutning från gruppen slår an det som använts i gamla kulturer för att ta livet av andra – som exempelvis en psykologisk ättestupa. Han drog paralleller till ordet ”tabu” som betyder förbud, bannlysning eller onämnbar. När omgivningen gemensamt väljer att ignorera en eller flera personer kommer den uteslutna personens stressnivåer gå upp och så småningom kommer personen förtvina och dö. Senare har jag lärt mig att det ger samma effekt i hjärnan av psykisk smärta som vid fysisk smärta.
I experimentet Spaceball visade Eisenberger och Lieberman med MR visualisering (Magnetkamera – bra på att visa vad som händer i hjärnan i realtid) att smärtkärnorna i hjärnan signalerar när försökspersonen blir utesluten från ett dataspel av två andra (påhittade) personer.
Genom åren har jag tillägnat mig en del modeller kring våra mänskliga behov och en av de plockade jag upp nu när jag sitter och skriver en bok. En av modellerna handlar om de grundläggande mänskliga behoven av att vara älskade, att tillhöra och att känna sig kompetent.
I chefshandledning och arbetssituationer är det påfallande ofta en person kan vara ytterst kompetent på sitt område, vara framgångsrik och anses som väldigt duktig – och ändå tro på relevansen i uteslutande mekanismer från sina medarbetare – eller för all del använda uteslutning som maktmedel och härskarteknik för att få igenom sin vilja.
Yrkesmässig kompetens är en sak, men mänskliga reaktioner är just mänskliga och verkligen inte alls logiska utan människor reagerar och handlar ibland irrationellt, kränkande och tokigt. När det väl har hänt så är det extremt få som klarar att be om förlåt och erkänna sitt misstag. Ett märkligt fenomen är att den som exkluderar tror att det inte märks eller får konsekvenser i någon annan relation, förrän det medvetandegörs att de själva märker när andra blir exkluderade!
Det finns andra konsekvenser av exkludering på arbetsplatsen. Jag ser ofta att tilliten rasar till personen som använder uteslutande och exkludering som ett omoget försvar gentemot andra, även hos de som inte själva är utsatta för exkludering. Det innebär att omgivningen drar öronen åt sig och undviker att prata med, umgås och sätter upp försvar för att själv säkra sig för att inte bli nästa person att bli exkluderad. Det har så stora emotionella konsekvenser att bli utesluten att det nästintill är förknippat med dödshot.
Allt mer har mitt jobb som handledare kommit att handla om att återupprätta eller skapa självkänsla, både hos de som utestängs och de som stänger ute. Det handlar också om medvetande om de här mekanismerna och att vi alla människor är skapade med våra biologiska reaktioner, som exempelvis smärta vid exkludering.
I de fall där jag får förmånen (!) att jobba med den individ som använder exkludering och dömande, visar det sig ofta att det finns ett eget tankefel eller trauma som gör att tillit till andra människor redan är skadad och då är anfall bästa försvar (?). I den bästa av världar kan individen med hållande kärlek, så småningom ändra sitt dömande och exkluderande beteende. Man kan behöva träna på sin egen förmåga till mentalisering, alltså förmåga att förstå sig själv, sina egna reaktioner på det omgivningen säger och gör och verklighetsförankra det som händer – innan man förstör för sig själv genom att exkludera och förstöra den tillit andra haft till personen. Det är ju ett uppenbart problem att vara framgångsrik men illa omtyckt av omgivningen för att man är opålitlig och omogen i sina reaktioner mot andra och leder inte helt sällan till utköp från jobbet på sikt.
För de som är utsatta för exkludering eller att bli bortvald, finns också ett uppenbart läkande att göra. I den läkningen behöver man titta på andra yttre faktorer som inte har med det egna värdet att göra. Varje människa har nytta av att mogna för att förstå att omgivningen aldrig kan definiera dig och ditt värde som människa. Det handlar om att ha tillräckligt med mod att ändå stå upp för sina värderingar och kunna säga både ja och nej i olika situationer och andra människors agerande.
Ingen människa är en ö och när det trasslar till sig i våra relationer på arbetsplatsen – behöver vi göra ett jobb för att återupprätta det brutna förtroendet och bygga tillit. Det är inte alltid det går, men att bygga upp sig själv är fullt möjligt med en samtalspartner som kan sätta händelser och skeenden i fler perspektiv för en mer trolig sanning än den vi skapar i vårt eget huvud. Oavsett vem som drog igång konflikten och feltolkningen, behöver oftast bägge parter hjälp med det här pusslet.
Vill du diskutera liknande situationer du har erfarenhet av – kontakta gärna mig på kristina (at)exist.se
